torsdag 3 januari 2013

“The person, be it gentleman or lady, who has not pleasure in a good novel, must be intolerably stupid.” ― Jane Austen

Det är något så otroligt frustrerande när man vill läsa en massa böcker, och samtidigt är man någonstans där en massa böcker skulle betyda väldigt myket övervikt när jag åker hem igen till sommaren. Jag skulle vilja tycka om en kindle. Det skulle vara otroligt praktiskt, men jag tycker om papper. Om jag tycker att en bok går lite för långsamt, så brukar jag bläddra fram en par sidor, för att se om det blir bättre sen. Jag tycker om att äga böcker, jag tycker om att titta på omlagen. Jag tycker bara om dem. Men jag får lugna mig tills dess jag kommer hem. Sad but true.

Några av de böcker jag vill läsa just nu är:

  • Miss Peregrine's Home For Peculiar Children, Ransom Riggs
  • The Great Gatsby, F. Scott Fitzgerald
  • Tall, Dark and Dead, Tate Hallaway
  • Divergent, Veronica Roth 
  • Horseradish: Bitter Truths You Can't Avoid, Lemony Snicket
  • 50 Shades of Grey, E.L. James (Don't judge me. Det är enbart p.g.a. denna tumblr. Boken verkar ju så dålig, att den kan bli rolig, men jag tror inte egentligen att jag vill betala för att läsa den)
  • The Book Thief, Markus Zusak
  • Typ en massa av Jane Austen
 


福袋 (fukubukuro)

Gott nytt år! 明けましておめでとう!

Här i Japan är nyår rätt så stort. Kankse inte direkt att det är massvis mer fyrverkerier överallt, men mer att det är en nystart. Det är en tid att göra sig av med gammalt och ta in det nya, så att säga. 
Många går till tempel de allra första dagarna, och jag har ett tempel bara i närheten av där jag bor, och ca en timma in på det nya året ringlade det en ca 200 meter lång kö till det templet. Den kön varierade sedan i längd, 200-300 meter på ett ungefär, över hela dagen. Och då är det templet inte speciellt stort, eller populärt, så vitt jag vet. 
Vid det templet höll de också en stor eld vid liv, där folk kastade lite allt möjligt som fick brinna. Man kan köpa små lyckoamuletter i tempel, och det är visst så att när man kommer till sitt första tempelbesök för året ska man lämna tillbaka amuletten man köpte året innan, så att man kan bränna upp den, och sedan köper man en ny.

Detta är dock inte vad som menas med en fukubukuro. En fukubukuro, eller "lucky bag" är också en stor del av nyåret i Japan. Det är när butiker sätter ihop en påse med lite smått och gott i, och säljer den till en bråkdel av värdet. Jag har läst att det ska komma från att butikerna vill göra sig av med det gammla, för att få plats med det nya. 
Det kanske låter som något ihopslängt av det sista som inte blev köpt under mellandagsrean, något som ingen vill ha. Av det jag upplevt av fukubukoro är det inte fallet, det känns som ändå bra grejer och till väldigt bra pris. Det känns mer som något butikerna gör för att locka nya kunder, och visa vad de har. Många gånger kan man få en fukubukuro vars innehåll är värd 3-5 gånger så mycket som man betalade för den.
Det jag hade hört innan jag gick ut imorse var att många butiker visst ska planera sina fukubukuros månader i förväg, och köer kan ringla sig kvarterslånga timmar innan butiker öppnar, i hoppet att få tag på en speciell påse. Detta kanske gäller de många exklsiva butiker, men jag såg inte några speciellt långa köer. Det var mycket folk, men det är det ju som ganska ofta ändå.

Jag vaknade lite sent i på morgonen den 1:a, så jag gjorde mig iordning så fort som möjligt för att springa ut och se vad "all the fuss was about". Fukubukuros kan variera i pris från några hundra yen, till ett par tusen, till miljoner yen. Så det finns verkligen något för alla. Jag ville hitta mig en påse från något japanskt klädmärke, mest för att våga mig på något nytt. Jag var ganska nervös innan jag valde den, ifall allt i skulle vara fult och konstigt. Det var det inte. Jag fick mig en åtta plagg, och jag tyckte väl inte att allt var precis vad jag ville ha, men det var inte dåligt. Bland annat fick jag en kappa, en ljus, fluffig (under)kjol och en halsduk som jag tror att jag kommer få nytta av. Allt jag fick  var också väldigt bra färger, t.ex. cremevitt, svart, burgundy och en fin skogsgrön. Jag är helt klart nöjd.
Sen råkade jag kanske köpa en billig accessoarpåse också. Den köpte jag dels för att själva påsen var en cremevit tygväska med svart text (de 12 stjärntecknen, som jag såg sen var felstavade vissa av dem, men jag bryr mig faktiskt inte). Jag har haft så dåliga väskor på sista tiden, och inte för att denna är någon slags perfektion av kvalité och design, men den dög. Och för priset jag betalade skulle jag ha nöjt mig med bara väskan, men nu fick jag ca 10 diverse accessoarer; några bra, några ganska dåliga. Då alla kostade ungefär lika mycket stycket, som hela påsen, så tycker jag inte det gjorde någonting.

Jag är helt nöjd med min fukubukuro-upplevelse och det jag fick. (^__^)

måndag 31 december 2012

The Hobbit

Jag skriver här alldeles för sällan, jag vet det. Det är väl inte det att det inte händer något, det är bara att jag aldrig kommer mig för. Lite pinsamt är det ju att både 2010 och 2011 fick jag på något sätt ihop över 100 inlägg/år, och kvalitéen var väl inte den högsta alla gånger, men ändå. I år är det inte ens över 25 stycken. Vad hände?

Från det ena till det andra, jag gick och såg The Hobbit nu förra veckan. Jag har varit hur förvntansfull som helst att se den, och om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt varför. Jag har ju sett alla tre LotR-filmerna flera gånger, och jag har inte läst någon av böckerna. Men jag ville verkligen se den.
Och den var fantastisk. Har du inte sett den, så tycker jag verkligen att du borde. Den var magisk.
Jag gick ock såg den själv, vilket inte är något som jag har ett problem med egentligen, fast är något många tittar lite snett på. Jag ser inte riktigt vad problemet är. Om jag sett fram emot en film, fast inte hittar någon som vill se den med mig, så är det ju ganska självklart att jag hellre ser den själv än inte alls. Jag har då ingenting emot att gå på bio med någon annan heller, det är väldigt trevligt.

Något lustigt är väl ändå att jag har sett tre filmer ensam, och alla tre är ändå rätt stora filmer, som man tycker att man borde hittat någon att gå med. T.ex. Harry Potter and the Deathly Hallows pt. 2. Fast den gången var det ju att jag varit utomlands, och inte kunde se den där. När jag kom hem, 10 dagar efter premiären, hade alla redan sett den. Med hur dyrt det ändå är att gå på bio numer, kan man ju inte förvänta sig att många vill betala två gånger för att se filmen igen heller.

Sen måste man ju inte se en ny film på bio för att se den innan den kommer på dvd, om man nu är sådan, men jag tål inte allt för dålig kvalité. Sen är det ju inte helt tillåtet heller.



tisdag 6 november 2012

I walked up a mountain



Nu i helgen gick jag upp på ett berg. Mycket till berg kanske det inte var, Mt. Takao är bara 600m högt, men det var trevligt ändå. Man ska säga att Takao ger inte mycket till bergsbestigning, det är mer en lummig liten skogspromenad som leder uppåt, i min mening. Dessutom finns det både linbana och stolslift upp ungefär halvvägs. Jag valde att vara lite av en mes och åka linbana. Jag skyller detta på att tågresan dit, som jag läste skulle ta ca 50 minuter, tog nästan 90. Det är nog mitt fel, att jag tog ett långsammare tåg, men jag ville upp till toppen. 
Det roliga med Takao tycker jag är att det finns väldigt mycket på vägen upp. Det finns såklart många leder att välja bland, några mer naturnära än andra, men det finns alltså variation.  På den leden jag valde (en som lite mer lämpade sig till någon som inte hade allt för vettiga skor), fanns det bland annat många ställen där man kan köpa mat, kaffe eller glass.  Nu när jag var där var det ändå ganska varmt framåt tidig eftermiddag, så en glass var inte så tokigt. Det fanns också en appark, något jag gick förbi, fast inte gick in i. 

Takao räknas som ett heligt berg, och därför fanns det ett stort tempel som man fick gå igenom för att ta sig hela vägen upp. Det var faktiskt jättetrevligt där, och jag stannade ändå ett bra tag. Även fast man inte var hela vägen uppe, kunde man se ut över Tokyo och landskapet runt omkring. Jag passade även på med en fikapaus, samt att köpa en liten lyckoamulett/fortune, jag vet inte riktigt, men jag tyckte att det var roligt att ta med sig. 
Jag hittade också små hjul utanför olika tempel som hade fem kanji på sig som hade att göra med de olika sinnena. Man skulle snurra på hjulet, och det sinnet som var mot en när hjulet stannade skulle influera en under den närmsta tiden. Jag är ganska säker på att jag fick känsel, vilket jag tror kan stämma ganska bra, för det är ofärskämt kallt i mitt rum numer.

Väl uppe på toppen valde många att sitta och fika, umgås, dricka en öl och ta bilder av utsikten. Man kunde se bort mot Tokyo, men man kunde även se Mt. Fuji. När jag var där kunde man se Fuji, fast inte hur bra som helst. På en av bilderna ovan (#4, tryck på den för att göra den större), där man ser en massa berg, kan man skymta Fuji i bakgrunden, nästan i mitten.

På toppen mötte jag också en liten gubbe som var ganska gullig. Han var minst kring 70 år gammal, och hade nog tappat hälften av sina tänder. Den här gubben stod alldeles bredvid mig just då, och pratade med en annan man, som måste bara ha varit snäppet yngre. Jag stod och fotade lite, och helt plötsligt räcker den här mannen mig en bild av Mt Fuji, tagen från Takao på en dag då man uppenbarligen kunde se Fuji betydligt bättre. Han berättar att det är han som har tagit bilden, och att han bara ville att jag skulle behålla den (han hade visst gett en bild till den andra mannen också).  Det var bara lite gulligt tycker jag, han ville ju såklart inte ha något för det, han gav bara främlingar bilder som han själv hade tagit.

Som det blev sig sedan, på vägen ner, så tog jag linbana ner också. Det var först inte planen, men då jag köpte min biljett upp, fick jag av någon anledning två biljetter, så jag tror nog att jag tjuvåkte den där andra sträckan. Jag hade kunnat gå ner, men det skulle nog ha tagit upp emot en timma, då linbanan tog fem minuter, och om man ska på en ca 2 timmar lång tågresa hem är det 55 minuter som är värdefulla att spara.

Allt som allt var det en trevlig dagsutflykt, och jag var ute i nästan 12 timmar totalt. Takao var höstigt fint, vädret var trevligt och det var bara generellt mysigt. 

  
     

Improvements

Det är några inköp här i Japan som i princip har förändrat mitt liv. Den som sa att pengar inte kan köpa lycka... Nåja, skämt åsido, dessa saker gjorde en enorm skillnad i mitt dagliga liv.

Kuddarna jag köpte på min första tripp till IKEA är nog det som gjorde mest märkbar skillnad. Att kunna sova gott är något man kanske inte uppskattar på samma sätt, om man inte varit utsatt för exempelvis en påse med gryn som säger sig vara en kudde. Jag passade ju på att köpa två när jag ändå höll på och det är så mysigt att snuggla sig upp mot.

Brödrosten jag köpte (för ca 80 sek)har varit helt underbar. Då brödet i Japan för det mesta är vitt och flamsigt gör det mycket att kunna ge det lite karaktär, det kanske inte får mer fibrer, men en annan struktur gör det så mycket bättre. Och bara så ni vet, rostat bröd med avokado och tomat är typ hur gott som helst.

Mycket som jag tycker gjort mitt rum mysigare och hemtrevligare (också något jag nämnt tidigare) är saker som kommer från 100 yens-butiker. Det är lite roligt, tycker jag, för man kan hitta verkligen allt möjligt i dessa butiker, allt från anteckningsblock, städgrejer, handdukar och ibland även matvaror. Nästan allt mitt porslin (förutom min kopp) samt bestick kommer från sagda butik, och jag tycker om att veta att det det inte är någon innan mig som använt dem. I nuläget har jag en assiett, två små skålar, en kopp med fat, ett ljusrosa glas (som får fungera som tandborst- och bestillställ), ett set ätpinnar, en matkniv, en sked, en tesked och en dessertgaffel.

Jag har nyligen skaffat mig ett litet tillskott till min lilla familj av bra saker, nämligen en vattenkokare. Att jag inte haft en tidigare inser jag nu är väldigt udda; den känns så värdefull. Jag vet inte, det kan vara att det blir kallare här i Japan (det är ju ungefär 18°C om dagarna!), och en kombination av att mitt hus verkar sakna isolering, men att ha ett relativt snabbt sätt att koka sig en kopp varmt te är guld.

Jag vet inte riktigt vad för slags inlägg det här blev nu, men jag har varit lite MIA här på senaste tiden, så det är ju trots allt något i alla fall.

söndag 16 september 2012

Blue Light Yokohama

Jag och några från skolan åkte  till Yokohama, en stad som i princip morfat ihop sig med Tokyo, nu förra helgen, för att besöka ett snabbnudel-muséum. Varför inte, liksom? Muséumet själv var vl egentligen inte så värst intressant, om jag ska vara ärlig, och byggnaden påminde rätt så mycket om UMA. Vilket inte alls är dåligt, men bara lite udda, kanske.

Yokohama var jättefint, dock, och det var en härlig dag när vi var där, så efter vi varit på muséumet strosade vi runt lite och tog oss en fika. Som svensk är ju fika liksom smått obligatoriskt, så vad ska man göra?



Jag börjar faktiskt känna mig mer och mer hemma nu. Mitt rum är väldigt trevigt, fastän det är lite smått litet, men det är mitt. Dessutom tror jag att det hjälper att jag sover så hemskt gott numer. Jag tycker också riktigt om området jag bor i. Jag träffade faktiskt en annan västerlänning här där jag bor som sa att jag "lyckats hitta bästa området att bo i, i Tokyo", vilket inte låter så värst fyskam.