Gee, thanks mama.

"Varför försöker du inte flörta lite med killarna?"

- mama

Update

Jag har inte direkt varit väldigt aktiv här, men ni har inte missat mycket. Jag har tagit mig en paus från arkitekteriet och är numer hemma och söker jobb. Ibland har jag också sällskap av en liten grå dvärgschnauzer.

Jobbsökandet går väl okej, men jag har ännu inte fått något. Ett av mammas förslag på hur jag kan tjäna pengar påminde mig om gifen nedan, yrket var det samma.

Algot

Efter att ha inspirerats av min vän Johanna, så har jag bestämt mig för att berätta lite om min käre, om än kontakten är smått bruten, vän Algot. Algot är en fin, gulmålad cykel som fanns att låna på Strömbäcks folkhögskola, åtminstone sommaren 2006 under mitt konfirmationsläger, men säkert långt innan och långt efter också. Då min (mammas eg.) cykel pajade redan innan jag använt den en gång på lägret, fick jag låna käre Algot istället då vi skulle ut och cykla.

Vi cyklade på både lite större vägar, som på mindre grusvägar, och fastän ni kanske blir distraherade av Algots fina, gula färg, så har Algot nästan inga bromsar. Algot tycker dessutom om att sjunga då man cyklar, då "sjunga" i det här fallet betyder "gnissla så att man är rädd att allting faller sönder".

Fastän allt detta, var Algot ändå en söt och trogen vän, även om han valde att stanna kvar i Strömbäck istället för att följa med mig hem.

Believe in yourself

No Pink Ponies

Jag har läst den här web-serien typ hur länge som helst. Den är hur söt som helst.

Den handlar om en flicka, som är en nörd, som öppnar en seriebutik (kanske på grund av en pojke). Read it!

no pink ponies

London & SitC

Förra veckan spenderades i London. Underbart!

Jag och Lina åkte dit för att hälsa på Martina, och passade på samtidigt som den stora YouTube-gatheringen Summer in the City. Det var helt fantastiskt! Det var liksom en stor hög av människor som allihopa var lite konstiga, och udda som samlades i parker tre dagar i rad.

Man kunde träffa liter YouTube-celebs dessutom. Förutom Liam, och Dave, som var några av dem som arrangerade hela eventet, kom Phil, Tom och några från Sorted-gänget förbi. Och så Charlie såklart. Sötnöten!

Hela grejen var väldigt rolig, och jag skulle gärna åka dit nästa sommar också. Att "behöva" åka till London är ju inte så farligt heller.

När SitC var över, lullade vi runt i London och shoppade. Vi passade också på att gå på the Doctor Who Experience. En stor utställning om Doctor Who, där man först fick vara med på ett litet äventyr à la Doctor Who, för att sedan gå omkring bland outfits från serien, monster och en TARDIS.

Vi besökte också Brighton över dagen. Vi gick runt lite planlöst, shoppade och besökte ett gulligt litet kafé. Gulliga kaféen var överhuvudtaget ganska svårt att hitta i London, tycker jag. Antingen hade de bara mat, var skitdyra eller var typ Starbucks (som inte är dåligt, men "gulligt" passar liksom inte).

I London började jag också se The Nine Lives of Chloe King. En ganska gullig serie - och Alek är skitsnygg. Bara han är en anledning i sig att se den.

Dessutom är den första säsongen (som hittills är den enda) bara 10 avsnitt, så man hinner se den hur snabbt som helst.

x

Merlin

Nu de senaste dagarna har jag varit upptagen med att se serien Merlin, en serie som handlar om trollkarlen Merlin, då han var ung (och trolldom var förbjuden i Camelot, och han inte fick använda den egentligen).

Den är ganska bra faktiskt (mest för att han som spelar Arthur är så otroligt snygg), men det finns mycket som irriterar mig litegrann. Till exempel att Arthur är nära att dö i var och vartannat avsnitt ligger högt på listan. För, det är ju ganska uppenbart att Arthur kommer att leva. Det vore ju lite obekvämt om de dödar den unge Arthur, för vad händer då med legenden om vilken kung han var? Precis. Så hur många gånger Arthur än hamnar i livsfara, vet man ju att han kommer att klara sig, så kan de inte döda någon annan ibland, liksom? Bara för att "mix things up"?

Förutom det, är specialeffekterna väl inte riktigt vad de hade kunnat vara, men annars är den väldigt trevlig.

Alltså, okej?

Så för nån månad sedan träffade jag en kille på en fest, han fick mitt nummer, och vi bestämde oss för att ses en tid efteråt. Det var väl okej, men lite awkward ibland, men vadå? Sen frågade han om jag ville göra något igen, vilket jag, som den dumma gås jag är, bara sa att det skulle jag tycka om.

Men nu råkade det vara så att det här var just vid påsk, så då for han hem till sig i en vecka typ, och sedan åkte jag till Berlin, och under den här tiden hade jag gott om tid att tänka och överanalysera. Så det gjorde jag.

Så där efteråt tyckte jag inte att det skulle vara så kul att se honom igen, då jag inte tyckte at vi connectade så mycket alls, och ingen av oss typ orkat säga något till varandra då vi inte setts. Sen att han går tar sin kandidatexamen och lämnar Umeå nu i juni, kanske spelade in lite också.

Sen kanske jag var så där dum igen, och var elak mot honom (fastän jag inte menade att vara det), då jag ställde in vår andra träff.

However, nu, någon vecka efter att vi skulle ha träffats en andra gång, som jag ställde in på ett obekvämt sätt, sms:ar killen! Han undrar om jag har lust att träffas, "nu när skolan har slutat". Inte ens som en date, eller något då (skriver han tydligt), utan bara träffas. Va?

Jag fattar ingenting.

Varför vill han se mig, och tycker inte han att det kan komma att bli lite obekvämt?

För jag tycker det.